Hallu,
Dagen har inte spenderats till så mycket.. Har krattat löv så jag tjänade iaf lite till min new york samling!
Tittat på film med familjen, fikade och firade farsdag lite smått. Fixat i robins bur och gosat med honom en lång stund<3

Men annars så mår jag skit.. Jag saknar Samantha o Hampus som faan, har tittat på gamla bilder och jag saknar de så oerhört mycket så de inte går att beskriva! Ni som inte är hästmänniskor förstår inte dehär, men för mig så var de som en vän på två fötter, för mig så var de mina bästa vänner, jag kunde sitta hos dom och bara gråta, jag kunde krama/pussa om dom och de stod bara där och väntade snällt tills jag kramat/pussat klart dom,jag kunde berätta allt för dom. Men så försvann ni båda från mig, tänk er att behöva säga hejdå som ska räcka för resten av livet, tänk er att behöva gå därifrån och aldrig mer få se de personer ni älskar mer! De hände mig två gånger under ett halv år och jag kommer faan aldrig bli densamma utan er, ni var mitt allt!

Samantha o jag höll ihop i 5 år! För mig var hon inte den där elaka ponnyn som alla prata skit om, för mig var hon en ängel, världens finaste ängel som var helt underbar och som jag älskade över allt annat. Vi hade gått igenom allt tillsammans<3
men så kom dagen måndagen efter jag vart någonstans, de var lov och jag var glad som jag var för att få träffa alla vänner och Samantha igen. Pernilla kommer emot mig och säger att Samantha ska bort. Hon hade förmodligen cancer i magen, därav varför hon "skrek".. De var som en kniv som stack mig rätt i hjärtat, jag kunde inte tro de, skulle tiden med dig ta slut nu? Skulle jag aldrig mer få se dig? Fyfan vad jag grät, har aldrig gråtit så mycket.. Jag satt mig och titta på henne i hagen, de var iskallt och massor med snö, men jag sket i de, jag kunde inte slita blicken ifrån henne, världens finaste sagoponny som jag älskade över allt annat<3 Veckan gick och jag var hos dig varje minut som gick, jag kunde fortfarande inte förstå att de skulle bli min sista tid med dig.. Sprotlovet tog slut och skolan börja, jag var inte mitt rätta jag, jag skulle aldrig kunna bli de efter dehär.. Så kom onsdagen, dagen före hon skulle bort, jag var med dig hela dagen, kunde inte släppa taget om dig. När mamma kom senare för att hämta mig så kunde jag knappt gå från henne, jag kunde inte säga hejdå som skulle räcka för alltid. Carolina fick dra mig därifrån för jag kunde inte gå, jag gick baklänges hela vägen ner till bilen för att se dig genom fönstret så långt jag kunde. Så kom dagen 5/3 2009 jag var hemma och satt som förlamad, jag kunde inte göra ngt mer än att titta på bilder på dig och gråta. Du hade varit mitt allt i 5 år och nu var du borta, borta för alltid</3

Jag hade jätte svårt att ta in Hampus i mitt liv till en början, jag kunde inte älska någon mer än Samantha.. Men jag red på Hampus 2 gånger i veckan i mer än ett halvår innan jag började gilla honom mer. Jag började gilla honom som en vän. Han blev sen halt, men vi trodde han skulle bli bättre över sommarbetet och under sommarn så visade han ingenting. Men så kom jag tillbaka hem och skulle till stallet och jag hade fått veta av en kompis över msn att han var halt. Jag tänkte ju inte att han skulle vara så halt men när jag kom till stallet så när jag såg honom röra på sig så stack de ännu en gång en kniv i hjärtat. Han hade så ont, jag såg verkligen smärtan i hans ögon, samtidigt som han såg så glad ut när jag ropade på honom<3 Dagarna gick och jag var med honom varje dag, tog hand om han så han mådde bra. Så kom 18/8 den dagen då jag,åsa och pernilla skulle åka till solvalla för att röntka och se vad som var felet. Jag var så nervös hade inte sovit ngt på hela natten och var som förlamad i bilen påvägen dit. Efter röntken så visade de ingen fraktur, vilket var possetivt. Men vad var då problemet? De undersökte honom och såg sen att en sena typ var av.. De sa att han inte kunde bli bra, utan att de skulle komma tillbaka</3 ännu en gång en kniv i hjärtat, hela hemvägen satt jag och grät, de kunde inte sluta rinna.. jag satt mig inne i hans box där jag satt och grät och bara titta på hur fin han var. Pernilla kom in och satt hos mig ett tag, åsa kom in ett tag, ylva satt där ett tag.. men ingens tröst hjälpte nu skulle jag behöva förlora en till som jag älskade.. onsdagen den 26/8 när jag kom till stallet så berättade åsa att han skulle försvinna imorn, ännu en gång stack de en kniv i mitt hjärta och borde snart vara punkterat.. Jag satt där och grät inne hos honom, kunde inte förstå att de var sista gången jag såg honom, för även fast jag visste att han skulle försvinna inom en snarframtid så gick de så fort.. den 27/8 gick jag till skolan för att få ngt att tänka på och inte ligga helt förlamad, men jag kunde inte tänka,tankarna for tillbaka till hampus hela tiden och tårarna låg och tryckte i ögonvrån ändå tills jag kom hem, då de sprutade ut, nu var han borta, och jag skulle aldrig mer få se han</3
Jag åkte till stallet dagen efter eftersom åsa tvingade mig dit, förr eller senare var jag ju tvungen, de var så jobbigt att se hans box utan hampus, han tittade inte upp när man ropade med sina stora snälla ögon.. Jag satt fastkramad runt åsa o pernilla mest hela tiden, jag ville aldrig släppa taget om ngn igen, aldrig..

Jag saknar er som faan och kommer aldrig glömma er</3