Jg har inte skrivit dehär för er,Jag har skrivit dehär för att jag vill få det ur mina tankar. Det är därför jag har en blogg för att när man har skrivit av för då känner jag mig lättad.Ni behöver absolut inte läsa för det skulle jag nog själv knappt orka men ni gör som ni vill. Jag vill verkligen inte att folk ska tycka synd om mig fall det är så folk uppfattar det.Jag vill bara skriva av mig och resten är upp till er.


Saknaden efter Samantha o Hampus är stor, inte bara stor den är enorm..
Hela mina dagar, hela mina nätter så tänker jag på er. Varje morgon så önskar jag att allt bara har vart en hemsk mardröm och att nu när jag tar moppen till stallet så står ni där som om inget hade hänt. Ni tittar upp när jag kommer och ropar erat namn, ni kommer glatt fram o hälsar när jag kommer in till er. Jag får varsin puss av er och ni vet att jag har scoker i fick som ni ska få. Ni tittar på mig med era stora ögon, de ögon som aldrig kan tas ifrån mina ögon. Jag ger er varsin kram o säger hur mycket jag älskar er och kommer aldrig lämna er oavsett vad. Men den gången då jag sa det så kunde jag inte äns tänka på att dom en dag skulle lämna mig.. Jag kunde aldrig föreställa mig att den mardrömmen någongång skulle förverkligas. För mig var det som att ni skulle leva föralltid tillsammans vid min sida, det var ni som alltid skulle trösta mig när något hände. Det var det Samantha gjorde åt mig i nästan 5 år, det var hon som visste allt om mig och mina känslor. hon fanns alltid där när jag behövde prata. Hon var den som verkligen lyssnade. Det låter dumt men eftersom hästar inte pratar, men dom lyssnar oavsett om dom förstår eller inte så känns det bra när man berättar för dom. Hon var min bästa vän. Hur många gånger hon än gjorde något dumt så älskade jag henne med hela mitt hjärta. Även fast du kanske inte alltid var glad att ha någon hos dig så vet jag att innerst inne så gillade du mig och var glad att någon tog hand om dig. och älskade dig för den du var. Du och jag hade ett band som jag aldrig kommer att känna igen.. Du var mitt allt och det kommer du alltid att vara. Snart har det gått 1 ½ år sen du blev en ängel och jag är lika ledsen som jag var då. Jag kommer aldrig bli samma Vanessa som när jag hade dig, för det var du som fick mig att vilja leva. DEt var du som gjorde att jag vile gå upp varje morgon, gå till skolan och sen få åka till dig. Men vad har jag nu att leva för?
Hampus hade jag ridit i ett halvår när samantha försvann, jag gillade honom jätte mycket men vi hade inte dehär bandet. Men han betydde något för mig och han blev den som jag tröstade mig hos. Han fick känna alla mina tårar mot sin päls, han fanns där för mig. Jag älskade honom.Sen blev han halt. Ingen trodde att det var något allvarligt men såklart var det de. Och då försvan den andra jag älskade. Den som funnits där för mig när jag behövde någon som mest. Vem fanns nu då? Vad hade jag nu att leva för`? Han försvann snart för 1 år sen och jag går fortfarande o tänker, varför lever jag? Vem är det jag lever för?
Hela 2009 var ett helvete för mig ingenting gick som det skulle, jag var helst ensam för då visste jag att jag att ingen annan iaf skulle såra mig. Men jag försökte vara social, jag försökte verkligen men isället blev jag dissad,om och om igen. tillslut orkade jag inte mer. Det var då jag hade en vän som betydde väldigt mycket, han gjorde mig glad, men vad tror ni han gjorde? jo han dissade mig. Allting tog så hårt på mig, jag kunde inte lita på någon, jag ville inte vara med någon för jag var rädd att det skulle hända igen.
Det är därför jag har blivit ännu mer blyg o osäker. Jag vågar inte. Jag vill inte berätta saker för någon som sen bara tycker att jag är en meningslös person som bara saknar sina älskade. Folk tycker att en häst bara är en häst det är inte som att en människa dör. Men det just det jag känner. Dom betydde lika mycket som någon av mina närmsta människor. men det är ingen som kan förstå det..
För mig kommer dom alltid finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid att älska dom.
Vila i frid mina änglar<3