Hampus
Jag har börjat tänka och fundera och har även pratat med Åsa om de för ett tag sen om det och vi tror vi vet när han började få ont..
Det var nog förmodligen den gången då jag red igen för henne lördagen innan KM:et och vi tränade på att göra halter och han kunde inte stå stilla och stegrade sig, vi funderade på det här i efterhand och det var nog därför det gjorde ont att stödja på frambenet och stå still samtidigt som någon satt på, eftersom på KM:et veckan efter så var han skit orolig och kunde inte heller stå still i halterna.. Det känns som allt är mitt fel, jag vet att det inet är det men känns som det. Det var samma att jag red honom kvällen innan han visade tydligt att han blev halt.. Jag vill inte tänka att det var jag som gjorde det för jag hoppas innerligt att det inte var jag, men jag kan inte låta bli att tänka så..
Jag kan inte förstå att du inte kunde bli bra, varför kunde det inte bara vara en hälta som skulle gå över och inte bli så stor att du skulle behövas ta bort! Jag kan fortfarande se alla minnen jag hade den sista tiden med dig, jag vet inte hu rmånga timmar jag spenderade med dig och jag gjorde alt för att du skulle bli bra, jag var nere och höll dig sällskap i hagen då du stod där alldeles ensam, jag ryktade dig för att du skulle vara fin även fast jag visste att du skulle få kissfläckar efter en timme, jag kunde gosa i timmar, jag smörjde av dina saker för jag ville så gärna att det skulle komma till användning snart igen, jag grät varje gång jag såg dig gå, det stack till i hjärtat varje gång du tog ett steg, du såg ut att ha så ont och du försökte verkligen dölja det med dina ögon som alltid blev glad när man kom eller ropade på dig, men bakom glädjen så såg man smärtan.. Jag kommer aldrig glömma den gången du faktist gnäggade när jag kom, det kommer jag aldrig glömma, jag blev som varm i hjärtat<3
Jag kan forfarande se dagen då vi åkte med dig till vetrinären och jag var som förstelnad hela vägen, jag hoppades med hela mitt hjärta att du skulle bli bra att han skulle säga att han behöver bara någon/några veckors vila så är han snart igång igen! Men så var det såklart inte det var motsatsen och tårarna rann hela vägen hem dom kunde inte sluta, jag kunde inet förstå att du också skulle försvinna ifrån mig.. Jag spenderade ännu mer timmar hos dig, jag kunde inte slita mig från dig, speciellt inte när jag vi inte visste när han skulle flyga upp till himmlen.. Det tog en vecka för dom att få tag på någon men jag fick inte veta det först dagen efter för de ville berätta det direkt till mig och inte på telefon. Jag fick alltså veta det dagen innan han skulle försvinna, jag kunde inte fatta att jag bara hade några timmar kvar med honom innan jag var tvungen att åka hem! Jag hatade att det här skulle hända ännu en gång, att jag skulle behöva säga ett hej då som skulle räcka för hela livet, att få säga att jag älskade dig en sista gång, att försöka ta sig därifrån utan att vända och springa in till dig igen, att få se dig för sista gången!
Jag saknar dig så otroligt mycket!<3 Varför var du och Samantha tvungna att försvinna från mig och båda under ett halv år, VARFÖR!? ='(!!!!!!!!!!</333

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0